Kära Besökare

Det är intressant att församlingar valt att heta Filadelfia eller Smyrna, men jag känner inte till någon församling som valt namnet Laodicea. Kan det bero på att församlingen i Laodicea får ganska kraftig kritik av Jesus i Upp 3:14–22? Men ett namn i Bibeln är inte bara en etikett, det berättar något om den inre situationen. Är vi som Filadelfia, trofasta mot Jesus, eller som Laodicea, självsäkra men blinda för vår egen fattigdom? Ger vi oss namn efter vad vi vill vara eller efter vad vi i verkligheten är?

   Dessa mina funderingar startar faktiskt inte i församlingen eller i situationen i Sveriges kristenhet i dag. De börjar med mig själv. Jag har nyligen läst igenom Domarboken, en bok som beskriver gudsfolkets förfall efter Josua. Det var en tid av oerhörd svaghet – andra folk förtryckte dem. (Gideon gömde sig i vinpressen när han skulle tröska vetet.) Det var en tid av stor själviskhet, och Gud var långt borta från de flestas hjärtan. Och här känner jag igen mig själv.

   Hur lever jag mitt liv? Vilka är mina drivkrafter? Varför är jag så rädd för hur mina kollegor ska reagera? Vad ägnar jag min tid åt? Måste jag inte tillämpa på mig själv Jesu ord till församlingen i Laodicea: ”du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken” (Upp 3:17).

   Men här kommer det fantastiska evangeliet in! Jesus kommer inte med sin stränga förmaning för att trycka ner oss. Han säger: ”Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se. Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp 3:18–20) Alla som jag älskar! Herren förmanar mig och dig för att han älskar oss – Herre, kom med allt detta som jag inte har i mig själv!

   Jag blev uppmuntrad när jag läste Domarboken. Mitt i en period av stor svaghet räddade Gud dem gång på gång. De ledare han använde var fulla av fel och brister, de når inte upp till Samuels och Davids höjder. Men det klack till i mig när jag läste om Jefta: ”Då kom HERRENS Ande över Jefta” (Dom 11:29). Detta är vad jag behöver. Detta är vad vi behöver i dag.

   Jag skrev faktiskt ovanstående i maj, men det är lika giltigt i dag. Blev också i morse påmind om att mycket av det vi står i här på Trunnagården (undervisa Guds ord, uppmuntra människor som kommer hit, be för olika situationer, hjälpa enstaka flyktingar) är sådant som jag och vi inte klarar av. Vår uppgift är ofta att komma i vår hjälplöshet till Gud och be honom gripa in!

Björn Nissen